Varje morgon vaknar jag med den i huvudet, sjunger igenom introt, den första versen och bryggan, nynnar lite svävande på refrängen som ännu inte är klar. Kommer av mig lite innan jag fortsätter med ny styrka på andra versen som jag är jättenöjd med. Mumlar refrängen igen och sen är det stopp. Sticket. Sista textraden vill ICKE.

Så igår bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Nu skulle texten skrivas klart. Lillen lades i sin spjälsäng för lite välbehövlig vila, medan mor, tillika textförfattare, bänkade sig högtidligen framför pianot. Mm, precis vad jag behöver för att komma åt min hägrande textrad: egen exklusiv tid för kreativitet. Nu ska jag SKAPA! Brainstorming. Meditation. Analys. Rimstuga.

Ingenting kommer.

Jag försöker att liksom ”kasta ur mig” texten.
Jag försöker ”bara låta den komma”.
Ett riktigt lågvattenmärke noteras när jag hämtar korsordslexikonet. Och SAOL.

När sonen pigg och utvilad vaknar en timme senare, är bladet fortfarande blankt.

Eftersom vovven är en rutinerad liten krake så tycker hon att det ska promeneras när minimänniskan börjar låta. Så efter en stunds kopplande och bylsande kånkar jag ut dem i det vackra höstvädret. Eller? Jag gläntar på porten. Duggregn. Upp och byta till regnkläder, det kan ju komma mer. Det kan – och det gör. Nere på E4:an (som vi kallar stora promenadstråket, för att ”alla” går där) vrids kranen på lite till. Borta vid fotbollsplanen börjar det strila riktigt besvärande, och framme vid kolonilotterna öser det ner. Och lillen vaknar.

Låt mig stanna till för ett ögonblick och se på min situation. Framför mig har jag en dyngsur barnvagn med ett (för tillfället torrt) gallskrikande barn i. Vid min högra sida går en liten, svart, genomblöt jycke och ruskar på sig om och om igen. Uppe på mitt huvud sitter en mycket våt mössa över ett mycket vått, amningstrött hår. Från regnrocken rinner vattnet ner på jeansen och vidare ner i stövlarna. Under mina fötter är det gyttjebad.

Då kommer textraden!

Jag läste någonstans att ABBA-Björn kom på ”Take a chance on me” när han var ute och joggade. Och visst har man hört förut att promenader förlöser både motsträviga melodier och omöjliga rim. Jag hade bara glömt bort det, eftersom det aldrig hänt mig trots idogt knatande. Eller är det kanske så att när man släpar runt vovve och vagn tre gånger om dan så krävs det nåt litet extra för att kreativiteten ska känna sig utmanad? Hur det än förhåller sig, efter denna upplevelse kan jag bara säga att jag längtar efter nästa hagelstorm – då ska jag ut och SKAPA!

PS Självklart kommer låten på nästa platta…


Annika Stigmark
2006-12-05


Bilden: Bebbe, vovve och textförfattare/mamma besöker Lilith Eve i Kungsan 2006. Fotograf: Lolita Ray